Tagg: tandläkarskräck

Att vara liten och rädd

Jag var tvungen att ta hand om en av min barndoms stora demoner idag. Min hemska tandläkarskräck. När jag var liten så var barnet längst ner i hierarkin i samhället. Man skulle vara lydig, tyst, snäll och osynlig. Förmåga att anpassa sig, trycka undan tankar och känslor, att osynliggöra sig själv och sina inre behov var egenskaper som uppmuntrades hos en liten flicka. Det lärde jag mig av vuxenvärlden utanför min familj. Hemma var jag nog lite hit och dit men det gick inte för sig ute i den stora världen.

Speciellt inte hos den tandläkare jag gick till. Långa korridoren som luktade skräck. En stor matrona till tandläkare som med hårda nypor tog tag i uppgiften att borra mina små tänder sönder och samman för att sedan fylla dom till bredden med giftigt amalgam. Jag var så rädd. Jag kissade på mig. Det gjorde ont. Ingen tröstade. Men jag förstod med all önskvärd tydlighet att det var fel av mig att göra och känna så.

Nu hade jag oturen att tugga sönder resterna av en av dessa urborrade kratrar till tänder. Så jag fick snällt ta rädslan i hand och gå och laga den. Och vilken skillnad. Nu går vi i och för sig till en noga utvald. Väldigt bra. Och god tandläkare. Men i alla fall. När jag låg där med sug och sudd och klämma och borr och allt i munnen kände jag igen känslan. Paniken jag kände när jag var liten. Men den här gången tog jag mig själv i handen. Gav det lilla barnet en tröstande klapp på kinden. Andades lugnt och fint. Och fick hela trasiga tanden och även själen lite lagad. Jag ger mig själv ett stort bokmärke som belöning. Jag samlade egentligen på bebisar men det går bra ändå.

KRaMaR FRåN MiG