Tagg: Okategoriserade

Vargbröder

 

Jag måste tipsa om ett inslag i fredagens Skavlan där Mukunda Angulo berättar om hur han tillbringat 14 år av sitt liv instängd i en lägenhet på Manhattan tillsammans med sina syskon, sin mor och sin far. Pappan ville skydda barnen från ”samhället”, barnen hemundervisades av sin mor och var förbjudna att vara utanför lägenheten.
För att stå ut såg syskonen mängder med film. De skapade sedan fiktiva världar genom att rekonstruera och spela upp filmernas manus replik för replik, omsorgsfullt  tillverka kostymer och rekvisita och förvandlade till rollfigurerna i  sina favoritfilmer. Väldigt kreativt, uppfinningsrikt och rätt fantastiskt. Men världen utanför visst de inget alls om.
Barnen brukade smita ut några gånger och Makunda beskriver hur de då kom i kontakt med sådant de inte hade någon aning om, som tex att en dörr kan vara låst och att man måste ha en nyckel för att öppna och om man saknar nyckeln så kan man inte komma in igen. Barnen fick heller inte röra sig överallt i lägenheten för att inte ”störa grannarna” eller kanske hellre för att inte bli upptäckta eftersom faderns vilja var att hålla familjen isolerad från omvärlden.
2010 sprang filmaren Crystal Moselle på bröderna av en slump ute på gatan i New York. Hon blev vän med dem och under fyra och ett halvt år var hon sen som en fluga på väggen i familjens hem, och resultatet blev filmen The Wolfpack som kommer på bio nu i höst.
Väldigt gripande, intressant och spännande på många sätt. Men även rätt så skrämmande om du frågar mig. ”Inget sätt att uppfostra sina barn på”, svarar Makunda när han får frågan. Han om någon borde veta.

Supersimpelt höstpyssel

 

 

Allt man behöver är några sugrör, lite pärlor, små tygbitar, nål, sax och tråd. Sugrören klipper man av i korta bitar och tyget i små rutor, bitar, blommor, hjärtan, stjärnor eller vad som passar. Sen så trär man upp bitarna omväxlande med varandra på tråden med hjälp av nålen – sugrör, pärlor och tygbitar om vartannat precis som man vill. Det går fint att använda löv, grova stjälkar, vass, kastanjer, rönnbär och andra material från naturen med. Men tänk då på att mer organiska material torkar och kan då både bli skörare och ändra form och format. Så detta är en lite enklare variant. Och passar därför extra bra att göra barn och vuxna tillsammans. Lycka till! 

Heja KoKoBello!

 

 
Vi har fått en finfin utmärkelse av Södertälje kommun. Det gör oss väldigt glada och stolta. Inte minst för att priset skall gå till ett  företag eller organisation som på ett utmärkande sätt arbetar för klimatet och för en hållbar utveckling.Och att syftet med priset är att inspirera andra till att bli förebilder och skapa goda exempel. Vi vill gärna inspirera andra göra det vi gjort. Följ din dröm. Gör något bra. Bara gjört. Så blir det en bättre värld! 

KRaMaR FRåN MiG

På barnens sida

Bilden kommer från utställningen Där barnen sover på Fotografiska

 

 

Läs gärna Suzanne Ostens debattinlägg om viljan att skydda barn från det som är svårt genom att censurera konst. Jag har inte så himla mycket att tillägga eftersom hon uttrycker det så väl själv.
Däremot vill jag uppmuntra alla att fundera lite över maktordningen i samhället där de vuxnas självklara rätt till tolkningsföreträde på barnens bekostnad genomsyrar vår vardag i stort och i smått. Tänk om vi plötsligt skulle börja ta barnen på allvar. Tänk om vi skulle ta och använda vår empatiska förmåga till något vettigt. Som att sätta oss in hur det kan upplevas att vara ett barn på flykt. 
 
Och ta oss en funderare över vad dessa barn kan behöva för att bli fungerande vuxna i en tänkt framtid. Det vore nåt det! Tack snälla Lars H Gustafsson och Clowner utan gränser för er klokhet! 
 
Och snälla, kom inte dragande med någon trist statistik om hur svårt det är för vårt fina land att bereda plats för alla dessa ungar, för det är faktiskt inte så särskilt klädsamt att mest tänka på sig själv. Jag säger som Boel Godner: Det är osmakligt att blanda ihop flyktingar med bostadsbrist!

KRaMaR FRåN MiG

Alla helgons dag

Den firade vi med en tur till en skog. Sen gick vi till den vackraste ekbacke du kan tänka dig. Den låg alldeles bredvid sjön och där fanns också en eld som vi satt runt en bra stund och åt en bit mat. Vi åkte hem och klädde oss i fantastiska kostymer vi gjorde själva. Och så tände vi ljus för de döda. Sen så var den dagen slut. Det var en mycket fin dag! 

PS. Den vackra målningen har Phoebe Wahl målat. Kram! 

Höstsol, vintertid, systuga och fullmåne

 
Jag vet inte vad jag skall skylla på mest. Men plötsligt fick jag både ork och lust. Pyssla och greja och dona. Recyclade armband och mössor till butiken. Alltså, när gjorde jag nåt sånt sist? Är det tiden som ställts om? Allt arbete vi lagt ner? Eller är det kanske det där som måste förbli en liten hemlighet en stund till? Eller alltihop tillsammans? Vem vet! Skönt är det i alla fall!

 

 

Höstlov när det behövs som bäst

Bild av Ida Ahlgren / Yrva
Bild av Deedee Cheriel
 
Nu ska vi passa på att fylla på depåerna med energi och inspiration och skratt och glädje och kanske se till att ha det riktigt trist någon dag med bara för att. Gårdagen tillbringades på Syfestivalen i fina vänners sällskap så det bådar ju sannerligen gott för resten av veckan. 

 

KRaMaR FRåN MiG

Så hemskt!

 

Idag går alla tankar till Trollhättan. Till skolan. Till barnen och ungdomarna. Till det bedrövliga faktum att en människa kan skada en annan på ett sånt sätt. Oavsett ideologisk grund. Eller ej. Så är det så fel det kan bli. Det är sannerligen ett steg över en gräns. Som ingen borde ta. Någonsin.

KRaMaR FRåN MiG

It takes a village to raise a child

Bellerby & Co, Globemakers

Bild på syriska barn i ett flyktingläger 

Det låter så fint när Hillary Clinton eller någon annan säger det – ”It takes a village to raise a child”. Man ser framför sig gruppgemenskapen. Den lilla byn. Klanen som tar hand om de sina. Sina ungar. Låter dem växa upp i gemenskapen. Fostrar dem till att föra traditionen vidare. 
Men om man reflekterar över denna snäva syn på begreppet ”village” idag i en allt mer globaliserad värld. Då leder ju det synsättet till en segregerad värld. Ett vi och dom. Där min lilla klan fostrar våra barn för vår framtid. Då känns det kanske lite mindre bra. Om jag med min lilla grupp skall värna om de mina i min del av världen. För en bättre framtid för just oss. 
I den postkoloniala, postindustriella värld vi lever i idag, vilken by är det då som skall fostra våra barn? Själv är jag fostrad i 1970-talets socialdemokratiska folkhem. Det står så väldigt tydligt för mig. Hur internationell solidaritet, värnandet om de svaga, framtidstron, tron på samhället och att varje individ är lika viktig i gemenskapen har format mitt vuxna jag. Så för mig så måste vår by eller vårt samhälle inkludera hela samhällets alla barn. Det är kanske inte alltid endast mina behov som skall styra. Eller ens just mina barns behov. Utan alla våra gemensamma barns behov. Och om man då vill vara solidarisk så måste de vara de barn som behöver mest vars behov skall styra. Även om just jag i det privata självklart står mina egna barn närmast. 
Men om man lyfter blicken lite. Försöker se helheter. Se vår värld. Och vår jord som en helhet. 
Så hur vill vi då ha det i framtiden. Vill vi ha solidaritet fred och gemenskap. Eller räcker det om just mina barn har allt det som just de behöver? Det är vi som lever här nu som skapar vår framtid.

KRaMaR FRåN MiG