Nu skall jag berätta om min allra käraste vän. En vän sen många år tillbaka. Som jag mötte när jag som 18-årig satte min fot på Kungliga Dramatiska teaterns syatelje. Det var på den tiden då Dramaten var kunglig och Bergman dess regent. Jag hamnade där lite på slump men också med en mening. Jag kommer faktiskt ihåg allra första gången vi sågs. Vad som sas och hur det kändes. Att bli sedd. För den jag var. Sen har vi haft mycket fint ihop. Vi har sytt. Läst samma böcker. Sett samma konst. Lyssnat på samma musik fast i olika tid. Följt varandras resa genom livet efter det. Vi har setts. Vi har pratat. Vi har inte setts men hörts av ändå. Ibland ofta och ibland mer sällan men alltid i samtal. Om allt mellan himmel och jord. Så himla fint att ha en vän som man vet att man alltid tycker lika som. Fast vi alltid tänker lite olika. Den allra bästa sortens vän.
P.s. Bilden har jag hittat på Pinterest men min vän har faktiskt tagit lika fina på en av sina många långa resor d.s.
Vad fint! Och vänskap alltså, det gör en rik i ordets bästa mening fina du.