Min alldeles egen 2½-åring blir arg som bara en 2½-åring kan. På mamma och pappa. Och vi bär så gott vi kan. Bär hennes ilska och bär henne till dagis. På något sätt förstår jag henne. Känner igen den där känslan. Att vara arg så arg att det stockar sig och hickar i halsen. När man är så där arg att det är skönt att få skrika rakt ut. Att släppa ut att det där arga och låta någon annan ta över. Och jag gör det. Så gott jag kan. Annars syr jag mjuka dockor. Denna blev rätt lik den där lilla arga flickan. Min alldeles egen lilla arga.
KRaMaR FRåN MiG
jättefin…jag gillar att hon fått en lussebulle ochså där hon sitter å funderar
Liten sötnos, då!
Klart man ska få vara arg ibland. Vi har förvånas värt lite sådant. Än. Antar jag.