en liten dagbok till allmän beskådan
Jag har ju antytt det tidigare. Att tekniken inte riktigt velat samma som jag. Det handlar om allt möjligt som inte alls fungerat som det ska i varuhuset. Först fick jag vänta i evigheter på kassaapparat. Sen kom den. Sen fick jag vänta i evigheter på kortläsare. Sen kom den och det var fel sort. Analog i stället för digiatal. Sen kom rätt sort men då dog internet. Så i en och en halv veckas tid har jag ringt och ringt och ringt och ringt och ringt och försökt få allt detta fixat. Och nu är allt på plats. Som om inget har hänt. Och flitens lampa har lyst. Och så har poletten trillat ner och så har jag och äldsta sonen fixat med hemsida och webshop och allt sånt som skall till. Jag är så stolt att vi löste alla knutarna. Och tacksam över den support jag fått av mer kunniga personer. Och voila – en ny hemsida! Typ min åttifjärde efter det att jag startade butiken. Och dom blir bara bättre och bättre, om ni frågar mig. Tack och lov kan jag nu lämna detta bakom mig och ägna mig åt andra nöjen. Lovely! 
När man är 5½ år så händer det fasligt mycket. Det är ett som är säkert. En massa saker kan man göra själv. Och man vill göra en massa saker själv. Och också för sig själv. Eller med en kompis. Man klär på sig själv. Man bestämmer vad man ska leka. Och man bestämmer sig för att göra det lite i smyg för mamma. Och mamma hon väntar och väntar och tjatar. Kommer du inte snart. Vi ska gå nu. Vad gör du? Då säger man lite lagom rymligt att jag klär på mig varma och sköna kläder för att jag inte ska frysa. De varma och sköna kläderna som sätts på under jeansen och tröjorna är vita. Och då vet mamma vad som är i görningen. Så mamma frågar lite försiktigt om det ska lekas på dagis idag. Och det ska det. Bästa kompisen och lilla 5½-åringen har bestämt att det ska lekas Star Wars på dagis. Och att det ska vara rätt kläder för leken. Så i smyg klär jag på mig mina Leia kläder under mina vanliga vardagskläder. Och så går skuttar jag glad i hågen i väg till dagis. Sött va! 
Det tog emot. Men nu är det klart. Jag har slutligen flyttat syhörnan ner till butiken på stan. Till en början tog det emot. Det kändes det som ett alldeles för stort steg. Framåt eller kanske bakåt. Bakåt i tiden eftersom det var där jag började min yrkesbana. Med mina egna små symskiner på mörka kontor bakom scenen på olika fria teatrar för en himla herrans massa år sen. Sen har maskinerna flyttat hem. Barn har fötts. Utbildningar har slutförts. Nya barn har fötts. Yrkesbanan tog andra vägar. År har gått. Maskinerna har vilat många år. Jobbat ibland. Mer på sista tiden. Men nu är det tänkt att det ska ingå in konceptet. En barnbutik med ett eget syhörna. Mammagummans små filtväskor, tygdockor, lapptäcken och annat ska sys här i lilla kontoret på baksidan. För att få plats med lilla syhörnan fick vi flytta undan annat och rådda om och fixa nytt lite nytt. Nytt och helt ok. Och hur blev det hemma då? Tomt och ljust och rätt snyggt. Det ska nog gå bra. Lilla mammagumma, det kommer att bli bra. Men det tog faktiskt emot. Kändes till en början som ett alldeles för stort steg…Ja nu har vi haft det riktigt trevligt! Mammagumman, pappagubben, två små flickor, Dali och en och annan annan besökare på Moderna Muséet. Riktigt uppiggande var det att få ta del av Monsieur Dalis syn på livet, konsten, universum och allting. Film nummer två i klippet är jag särskilt förtjust i eftersom jag faktiskt inte bara är mamma utan även sjuksköterska. Att jag aldrig tänkt på att uttrycka mig så när jag velat förmedla syrahämmande läkemedels verkningmekanismer för patienter jag mött! Genialt!
