Tagg: mammagumman filosoferar

Livet går vidare

Så fyller man år i år igen. Över halva livet har jag levat om man ser till medellivslängd för kvinnor här i landet. Och det käns faktiskt helt ok. Det känns som om jag blivit så gammal att jag med lätthet kan lämna hoppet om evig ungdom bakom mig och gå in i en ny fas. Medelålder låter så trist. Och det har jag varit så länge redan. Det känns mer som lugn och ro. Glädje och tacksamhet. Tänk om jag har lika mycket kvar. Mitt liv har varit långt och lärorikt hittills. Och att då få lika mycket till. Det känns faktiskt helt fantastiskt. Finemang helt enkelt!
KRaMaR FRåN MiG

Bitarna börjar falla på plats…

När det händer väldigt mycket. När man sen tittar tillbaka. Kan det hända att man tänker att det var värst vad det gick snabbt. Vad det hände mycket. Tittar tillbaka till i höstas. När jag jobbade på sjukhuset. När det som är min verklighet nu bara var en dröm. En vilja och en önskan. När pappa levde. Och allt var helt annorlunda. Nu är det så här istället. Och det är rätt bra det med. Det är fint. Det är det faktiskt. Och jag är tacksam. Det är jag.

Alla hjärtan

Alla hjärtan pickar och slår. En förutsättning för vårt liv. Sen en dag stannar det och då är det slut. Det är rätt obegripligt. Men det är också så tydligt. Så enormt glasklart när det sker. Så många gånger har jag, i mitt tidigare yrke, varit med när det där allra sista lämnar kroppen. När själen vandrar vidare ut och upp och vart då? Det vet jag inte. Men någon annastans är det i alla fall. Och vi som blir kvar får inte följa med. Vi vet inte och vi förstår inte. Vi kan bara bidra med att hjälpa till en bit på traven. Genom att låta det ske. Låta den som ska gå också få göra det. Att få gå i frid. Det är det minsta man kan begära Att få gå i frid. Jag tänker på dig idag lilla pappa. Och andra med som fått gå. Jag hoppas ni fått gå i fred. Vila i frid, pappa. Kärlek till dig och alla andra med.

Det är något magiskt ändå

Vet inte riktigt vad det är. Men såna här härliga snöfall där snön lägger sig som ett tungt täcke över allt. Det är speciellt på något sätt. Lite magiskt och sagolikt. Alla såna snöiga dagar och kvällar slås ihop till en räcka fantastiska minnen. Från förr och från nu. U2´s War går på repeat i huvudet och det känns som om livet är till bredden fyllt av möjligheter. Vilken tur pappagubben har med vädret på sin födelsedag. Han fick det vackraste av alla. Tung snö som faller och U2 på repeat i mammagummans skalle. God mat fick vi också och marsipantårta på sängen med alla fyra barnen i en stor hög. En bra dag helt enkelt. Som blir till ett magiskt minne med hjälp av detta snöande. Hoppas han är nöjd med sin dag. Det är jag. En fin dag.

Tider

Igår gjorde jag något helt ljuvligt. Jag tog bilen och for till söders vackraste höjder och köpte mig denna underbart fina provdocka. Den är inköpt för att som skyltdocka bära bärsjal på marknaden på söndag men den minner mig om glömda nästan drömda tider. Tider när jag faktiskt bodde precis runt hörnet från där jag hämtade dockan. Arbetade som teatersömmerska och som springflicka på Dramatens kostymateljé. Gick modistutbildning. Gick på Krönet om helgerna och tog en öl. Gick på Tre Backar och såg varenda garageband som fanns. Gick på kullerstensgatorna i stockholmsnatten. Alltid klädd i second hand. Alltid i något svart och små kängor på fötterna. En dåtid jag inte alls brukar glamourfiera eftersom mycket också var oklart och svårt. Men en tid i mitt liv. En viktig tid. En mycket viktig tid faktiskt. Utan den hade inte mycket varit som det är idag. Och dockan är så fin. Har till och med en liten arm och är klädd med den finaste bomullstyg. En tidsmaskin som skickade mig tillbaka tjugo tjuofem år. Nästan som att jag kände doften av kungliga teaterns knappförråd i min näsa. Nöjd. Upprymd. Och uppfylld av glädje. Hjärtat bultande i tacksamhet över hur allt har blivit sedan dess satte jag henne på passagerarsätet och lämnade söders vackraste höjder och dåtiden bakom mig i solnedgången.

Blomsterkraft

Att mammagumman är någon slags övervintrad hippie kommer kanske inte som någon överaskning. Bland annat är ju mammagummans åsikt att det enda bebisar behöver är lugn & ro, kärlek och förståelse. Men alltså mammagumman har aldrig varit någon hippie. Men älskar man blommor, tycker att alla ska vara snälla och kärleksfulla mot varandra och är helt och totalt mot krig i alla former är steget till hippie inte speciellt långt. Blev sittande i TV-soffan tittandes på någon sån där konstigt dokumentär om hippies sent igår kväll och slutsatsen är att om livsresan slutar med att man liksom Wavy Gravy sitter i regnbågsfärgad tröja, blåser såpbubblor och strör buddhistiska visdomsord omkring sig spetsat med anekdoter från de glada ungdomsåren då känns åldrande inte som något stort problem. Peace!

Festförberedelser pågår

Just när dagarna lite extra fyllda med saker att göra. På fredag går äldsta sonen ut gymnasiet och det vill vi gärna markera med en liten festlighet. Vi hoppas på sol så att vi kan vara ute i vår trädgård men vädret känns verkligen ostadigt just nu och för mammagumman är det mycket frustrerande att inte kunna springa på lätta steg runt omkring och upp och ner och hit och dit och överallt för att fixa och dona en massa som ska ordnas. Den stukade foten hindrar men det får gå ändå.