Malvas pepparkakshus

 

Nu måste jag bara berätta en sak. Känns lite så där lagom mammaskrytigt men i alla fall: vi är ju liberala om mycket och har en föräldrastil som handlar om att lita på barnens egna resurser. Vi tänker att vi lägger en god grund för det som vi anser vara bra saker men sen styr vi inte så mycket i detalj.
Igår var jag ensam hemma med Malva på kvällen och föreslog att vi skulle göra pepparkakshus. Jag tar fram degen i kylen för att den skall gå att bearbeta och så går jag och hänger en tvätt.
När jag kommer tillbaka har ungen googlat bilder på litet pepparkakshus (för det ville hon ha) ”ja, det är jätteenkelt jag bara säger här (pekar på telefonen) vad jag vill söka på så kommer det upp”. Ok! bra så.
Sen så tar jag fram en kartongbit som vi kan klippa bitar ur och jag börjar knåda och kavla degen. Då klipper hon ut bitar, hämtar en byggtejp och bygger ihop en modell av huset hon vill bygga. Hur tusan kom hon på det? Har hon googlat det med?
Sen så gräddar vi och sätter ihop och gör kristyr, precis som hon ”tänkt det” för hon hade en liksom en ”inre bild” av hur hon ville ha det.
Mamman är strålande imponerad. Och det lättar lite på det där dåliga samvetet som man alltid har för skärmar och sånt i ens liv.
Och så tänker jag att det mesta är tamejtusan precis som vanligt precis exakt vad man gör det till!

KRaMaR FRåN MiG

Vargbröder

 

Jag måste tipsa om ett inslag i fredagens Skavlan där Mukunda Angulo berättar om hur han tillbringat 14 år av sitt liv instängd i en lägenhet på Manhattan tillsammans med sina syskon, sin mor och sin far. Pappan ville skydda barnen från ”samhället”, barnen hemundervisades av sin mor och var förbjudna att vara utanför lägenheten.
För att stå ut såg syskonen mängder med film. De skapade sedan fiktiva världar genom att rekonstruera och spela upp filmernas manus replik för replik, omsorgsfullt  tillverka kostymer och rekvisita och förvandlade till rollfigurerna i  sina favoritfilmer. Väldigt kreativt, uppfinningsrikt och rätt fantastiskt. Men världen utanför visst de inget alls om.
Barnen brukade smita ut några gånger och Makunda beskriver hur de då kom i kontakt med sådant de inte hade någon aning om, som tex att en dörr kan vara låst och att man måste ha en nyckel för att öppna och om man saknar nyckeln så kan man inte komma in igen. Barnen fick heller inte röra sig överallt i lägenheten för att inte ”störa grannarna” eller kanske hellre för att inte bli upptäckta eftersom faderns vilja var att hålla familjen isolerad från omvärlden.
2010 sprang filmaren Crystal Moselle på bröderna av en slump ute på gatan i New York. Hon blev vän med dem och under fyra och ett halvt år var hon sen som en fluga på väggen i familjens hem, och resultatet blev filmen The Wolfpack som kommer på bio nu i höst.
Väldigt gripande, intressant och spännande på många sätt. Men även rätt så skrämmande om du frågar mig. ”Inget sätt att uppfostra sina barn på”, svarar Makunda när han får frågan. Han om någon borde veta.

Supersimpelt höstpyssel

 

 

Allt man behöver är några sugrör, lite pärlor, små tygbitar, nål, sax och tråd. Sugrören klipper man av i korta bitar och tyget i små rutor, bitar, blommor, hjärtan, stjärnor eller vad som passar. Sen så trär man upp bitarna omväxlande med varandra på tråden med hjälp av nålen – sugrör, pärlor och tygbitar om vartannat precis som man vill. Det går fint att använda löv, grova stjälkar, vass, kastanjer, rönnbär och andra material från naturen med. Men tänk då på att mer organiska material torkar och kan då både bli skörare och ändra form och format. Så detta är en lite enklare variant. Och passar därför extra bra att göra barn och vuxna tillsammans. Lycka till! 

Heja KoKoBello!

 

 
Vi har fått en finfin utmärkelse av Södertälje kommun. Det gör oss väldigt glada och stolta. Inte minst för att priset skall gå till ett  företag eller organisation som på ett utmärkande sätt arbetar för klimatet och för en hållbar utveckling.Och att syftet med priset är att inspirera andra till att bli förebilder och skapa goda exempel. Vi vill gärna inspirera andra göra det vi gjort. Följ din dröm. Gör något bra. Bara gjört. Så blir det en bättre värld! 

KRaMaR FRåN MiG

På barnens sida

Bilden kommer från utställningen Där barnen sover på Fotografiska

 

 

Läs gärna Suzanne Ostens debattinlägg om viljan att skydda barn från det som är svårt genom att censurera konst. Jag har inte så himla mycket att tillägga eftersom hon uttrycker det så väl själv.
Däremot vill jag uppmuntra alla att fundera lite över maktordningen i samhället där de vuxnas självklara rätt till tolkningsföreträde på barnens bekostnad genomsyrar vår vardag i stort och i smått. Tänk om vi plötsligt skulle börja ta barnen på allvar. Tänk om vi skulle ta och använda vår empatiska förmåga till något vettigt. Som att sätta oss in hur det kan upplevas att vara ett barn på flykt. 
 
Och ta oss en funderare över vad dessa barn kan behöva för att bli fungerande vuxna i en tänkt framtid. Det vore nåt det! Tack snälla Lars H Gustafsson och Clowner utan gränser för er klokhet! 
 
Och snälla, kom inte dragande med någon trist statistik om hur svårt det är för vårt fina land att bereda plats för alla dessa ungar, för det är faktiskt inte så särskilt klädsamt att mest tänka på sig själv. Jag säger som Boel Godner: Det är osmakligt att blanda ihop flyktingar med bostadsbrist!

KRaMaR FRåN MiG