Månad: oktober 2015

Höstsol, vintertid, systuga och fullmåne

 
Jag vet inte vad jag skall skylla på mest. Men plötsligt fick jag både ork och lust. Pyssla och greja och dona. Recyclade armband och mössor till butiken. Alltså, när gjorde jag nåt sånt sist? Är det tiden som ställts om? Allt arbete vi lagt ner? Eller är det kanske det där som måste förbli en liten hemlighet en stund till? Eller alltihop tillsammans? Vem vet! Skönt är det i alla fall!

 

 

Höstlov när det behövs som bäst

Bild av Ida Ahlgren / Yrva
Bild av Deedee Cheriel
 
Nu ska vi passa på att fylla på depåerna med energi och inspiration och skratt och glädje och kanske se till att ha det riktigt trist någon dag med bara för att. Gårdagen tillbringades på Syfestivalen i fina vänners sällskap så det bådar ju sannerligen gott för resten av veckan. 

 

KRaMaR FRåN MiG

Så hemskt!

 

Idag går alla tankar till Trollhättan. Till skolan. Till barnen och ungdomarna. Till det bedrövliga faktum att en människa kan skada en annan på ett sånt sätt. Oavsett ideologisk grund. Eller ej. Så är det så fel det kan bli. Det är sannerligen ett steg över en gräns. Som ingen borde ta. Någonsin.

KRaMaR FRåN MiG

It takes a village to raise a child

Bellerby & Co, Globemakers

Bild på syriska barn i ett flyktingläger 

Det låter så fint när Hillary Clinton eller någon annan säger det – ”It takes a village to raise a child”. Man ser framför sig gruppgemenskapen. Den lilla byn. Klanen som tar hand om de sina. Sina ungar. Låter dem växa upp i gemenskapen. Fostrar dem till att föra traditionen vidare. 
Men om man reflekterar över denna snäva syn på begreppet ”village” idag i en allt mer globaliserad värld. Då leder ju det synsättet till en segregerad värld. Ett vi och dom. Där min lilla klan fostrar våra barn för vår framtid. Då känns det kanske lite mindre bra. Om jag med min lilla grupp skall värna om de mina i min del av världen. För en bättre framtid för just oss. 
I den postkoloniala, postindustriella värld vi lever i idag, vilken by är det då som skall fostra våra barn? Själv är jag fostrad i 1970-talets socialdemokratiska folkhem. Det står så väldigt tydligt för mig. Hur internationell solidaritet, värnandet om de svaga, framtidstron, tron på samhället och att varje individ är lika viktig i gemenskapen har format mitt vuxna jag. Så för mig så måste vår by eller vårt samhälle inkludera hela samhällets alla barn. Det är kanske inte alltid endast mina behov som skall styra. Eller ens just mina barns behov. Utan alla våra gemensamma barns behov. Och om man då vill vara solidarisk så måste de vara de barn som behöver mest vars behov skall styra. Även om just jag i det privata självklart står mina egna barn närmast. 
Men om man lyfter blicken lite. Försöker se helheter. Se vår värld. Och vår jord som en helhet. 
Så hur vill vi då ha det i framtiden. Vill vi ha solidaritet fred och gemenskap. Eller räcker det om just mina barn har allt det som just de behöver? Det är vi som lever här nu som skapar vår framtid.

KRaMaR FRåN MiG

Jag och du och tilliten

En sak som intresserar mig väldigt mycket är hur saker och ting är egentligen. Det är sånt som sysselsätter mina tankar mest hela tiden. När jag blev sjuksköterska skrev jag en C-uppsats om vårdrelationen utifrån ett filosofiskt och psykodynamiskt perspektiv skulle man kunna väl säga. 

Då kom jag i kontakt med Martin Buber.  En filosof och professor i religionsvetenskap och socialfilosofi Tyskland och sedan i Israel/Palestina på 1900-talet första hälft.  Martin Bubers mest kända verk är Jag och Du (1923), där han formulerar grunderna i sin relationistiska filosofi. 
I centrum står hans uppfattning att människans värld har två grundläggande dimensioner, jag-det relationen och jag-du relationen. I en jag-det relation är parterna objekt för varandra medan de i jag-du relationen istället är subjekt. I det mellanmänskilga kan jag-du relationen uppstå i äkta möten genom äkta samtal där den som deltar bidrar med sig själv. I äkta möten människor emellan upphör vi att vara objekt för varandra och blir istället subjekt. Kanske man skulle kunna säga två jämställda parter
Enligt Buber finns det två fundamentalt olika sätt att inverka på människor. Påtvinga eller frigöra. Propagandisten vill påtvinga, medan pedagogen vill frigöra. Propagandisten bryr sig inte om den människa, han vill påverka som person. Den andres egenskaper tillmäts ingen vikt förutom i de fall de är nödvändiga att känna till för att besegra den andre eller på annat sätt utnyttjas. Allt är en kamp där det gäller att vinna stöd bland flest anhängare. 
Pedagogen lever i en värld av individer. Han ser varje individ som bärare av ett speciellt uppdrag i tillvaron. Det är pedagogens uppgift att finna de inneboende krafterna i individen och ledd vid handen finna det som hon är ämnad för. Pedagogen vet hur att utnyttja dessa krafter både i sig själv som i den andre. Han är heller inte rädd för att förlita sig på dem.  Tillit. Det är vackert.

Jag tror alldeles för många människor idag har alldeles för högt ställda förväntningar på vad det där äkta samtalet är för någonting. Att det är något väldigt speciellt. Att det sker under särskilda procedurer. På särskilda platser och med speciella tonfall. Men det är egentligen raka motsatsen. Möjligheten till äkta samtal som leder till äkta möten finns överallt hela tiden. Allt det där andra. Det där runt omkring, det är sånt som stör och motarbetar det äkta mellanmänskilga mötet. Ett äkta möte är ett sånt som bara är. Som uppstår när man bidrar med sig själv. Öppnar sitt hjärta och inte ser den andre som ett objekt utan som ett subjekt. Plättlätt. Eller hur?

Det är sånt jag kan tänka på om hösten.