Månad: februari 2015

Hemma hos oss

I senaste numret av Villaägaren finns ett fint och rätt så stort reportage om vårt hem och hur vi tar hand om det och våra tankar om hållbarhet och miljö. Det finns också en hel del tips om hur man kan vårda sitt gamla hus med enkla medel. 
Vårt hus är byggt någon gång i början av 1900-talet. Ritningen är från 1905 men ett så stort hus tog lång tid att bygga på den tiden av olika orsaker. Dels så gjordes det mesta för hand men man tog också större hänsyn till materialet och samspel människa natur och miljö där huset byggdes. Man valde noggrant ut platsen på marken. La krypgrunden med väldiga stenar. Murade en rejäl murstock med många pipor eftersom i varje rum fanns en spis eller kakelugn. Dass fanns i uthuset på gården, så även tvättstuga och förråd. Det fanns en brunn på gården och rinnande vatten drogs troligtvis in senare. Varje planka, träbit och bjälke är vald med omsorg för att använda rätt virke på rätt ställe. Spikarna var handsmidda och i trossbotten la man in ett isolerande lager av allt möjligt som blev över. Att ha möjligheten att ta över och vårda ett hus byggt men sån omsorg och hantverkskunnande är fantastiskt fint och en glädje! 
Vi vet att huset byggdes av en dam som även ägde ett större hyreshus bredvid vårt hus. Huset byggdes med tre lägenheter om 1-2 rok. Tanken var, om vi förstått det hela rätt att hon skulle bo i en av lägenheterna, och hyra ut de övriga. I varje lägenhet bodde förmodligen en familj med minst två vuxna och en himla massa barn. På 40-talet byggde man om och till huset. Flyttade trappan till övervåningen. Kanske var det också nu man satte in en panna och vattenburen värme i hela huset. Drog in vatten och elektricitet till kök. Byggde badrum och toalett och andra moderniteter. Det vi vet är att nu hyrdes rummen ut var för sig. Genom att folk hört av sig och berättat för oss vet vi att många i vår stad känner, har känt eller är släkt med någon som hyrt rum och bott i vårt hus. Man byggde nu också ett garage under det nybyggda och det hyrdes av en man som drev en taxi-rörelse. Han hyrde också ett litet rum på övervåningen där han hade sitt kontor. 
Damen som byggt och ägt huset blev förstås äldre och tiderna förändrades. Under början av 1900-talets andra hälft förföll huset. Det hyrdes ut till människor som inte riktigt tog hand om det. Jag kommer själv ihåg från min bardom att de stora trähusen i vår stad blev allt mer ruffiga, revs och ansågs inte vara nåt att ha. Istället byggdes mer och fler moderna hyres- och bostadsrättshus som ansågs vara tidens melodi på 60- & 70-talet när bostadsbristen var stor i städerna. Och då var vår stad en växande industristad dit människor från hela världen flyttade för att få jobb. 
Tack och lov för oss, för vårt hus och lite för vår stad med, så köptes huset i mitten av 1970-talet av en familj som valde att bevara och vårda. Som tog fram det gamla. Som renoverade men med försiktigthet och hjärta. Som helt enkelt trivdes och tyckte om att bo i ett gammalt hus. Det var efter dom som vi fick ta över 30 år senare. 
När vi flyttade in var allt ok. Lite slitet och välanvänt men helt fungerande att bo i. Vi tog hjälp av en erfaren byggare som tittade över huset och eftersom tak och grund var bra bestämde vi oss för att bo in oss och lära känna vårt hus först innan vi gjorde några större förändringar. Kanske målade nån vägg och satte en tapet. Fixade så att det passade en barnfamilj på nytt. 
Vi är inga byggare, inga experter och har inte gått några kurser. Vi har läst lite böcker, frågat folk vi känner, läst någon tidskrift och framför allt varit intresserade av att ta reda på hur man tar hand om, och har tagit hand om sina hus, på ett mer resurssnålt sätt än vad som är vanligt idag.
Jag är hantverkare i grunden så kanske det spelar roll. Thorstein är uppvuxen på landet och har jobbat på bondgård i ungdomen så kanske det spelar roll. Tillsammans så har vi i alla fall hjälpts åt och kompletterat varandra och ägnat oss åt underhåll och restauration mer än ombyggnation och storslagna projekt. Inte ens de i byggnadsvårdssammanhang så förhatliga moderniteterna som glasfiberväv eller fyrkantiga elbrytare har tagits bort så länge det har fungerat. Dels för att de berättar något om husets historia, dels av ekonomiska skäl men också för att spara på jordens resurser och undvika det slit-och-släng tänkande som det finns alldeles för mycket av idag. 
Men när saker och ting gått sönder eller blivit helt slutkört har vi tagit tag i det och bytt ut och då haft möjlighet att sätta prägel på det nya. Vår plan har varit att bo i vårt hus i minst 30 år och då är det lätt att inte skynda utan ta en sak i sänder. Vad det gäller inredning är det lite samma sak. Jag är en typisk samlare och har alltid älskat gamla saker och krimskrams och tacksamt tagit emot gåvor och arv från från äldre generationer redan från det jag var barn. På nåt sätt känns det fint att alla de där gamla finns kvar hos oss genom allt det där som de lämnat bakom sig.
Gemensamt för Thorstein och mig är nog att vi tänker på ett hem som de som bor där och de relationer som finns mellan de som utgör hemmet. Prylarna är egentligen inte så viktiga utan man tar det man har och gör så fint man kan med det man tycker om och tycker är vackert och det räcker långt. Det viktigaste är att man känner sig hemma och välkommen! 
Några tips som inte finns i artikeln
– Bygghandboken från Gysinge 
– Svenska byggnardsvårdsföreningen – ger ut en medlemstidning med mycket matnyttig information
– gå på Skansen och andra museer med byggnardsvårdsinriktning
– se dig om när du kommer in i ett gammalt hus, titta på lister, golv och andra detaljer 
– prata med äldre människor och ställ frågor om hur man gjorde förr, man får alltid bra svar

Det finns hopp!

Det blev lite tyst eftersom det kändes som om jag aldrig blev frisk. Fyra fem sex veckor av gnäll och sjuka kändes lite trist. Nu anar jag slutet efter flunsa bihåleinflammation hosta och jämmer och elände. Äntligen. Och så kom ljuset. Nyskyltat i butiken, man anar snödroppar i rabatten och det hårda smutsiga istäcket smälter sakta undan. En helg med kalas och syfestival och snart börjar månaden mars. Det finns hopp ändå. 

Tur i oturen

Så var det min tur att ha influensan och helgen har jag spenderat på soffan. Sovit och tittat på film. Inte så kul men vad gör man. Tur i oturen eftersom jag äntligen hade tid att se K-specialen Freak out! En ljuvlig liten film om sökare och finnare. 

Den handlar om fem ungdomar som år 1900 köper sina drömmars kulle i södra Schweiz. De döper kullen till Monte Verità (sanningens berg) och grundar här ett eget litet samhälle där de utmanade sin tids rådande värderingar. Här tar de tar avstånd från konsumtionssamhället, äter vegetariskt, skapar egna normer för kläder, frisyrer och samliv och samlade dåtidens främsta konstnärer och humanister. Filmen är väldigt fint framställd och gestaltar på ett finurligt sätt hur denna andlig revolution och deras avståndstagande från sin samtid som har påfallande mycket gemensamt med vår egen tid. 

Extra mycket tur i oturen var det kanske att det var just den filmen jag såg eftersom en bil hamnade lite tokigt här på vår gata i stan och landade lite oturligt mitt i vårt fina växthus som den gjorde kaffeved av. Alltså tur i oturen att vara lite extra inställd på att prylar inte är allt och att det finns andra värden i livet just den dagen som våra drömmars lilla växthus blev till kaffeved. Men roligare saker än försäkringsärenden kan man ju ägna sig åt. Och viktigare med. Men men man bestämmer inte allt själv.