Bärt barn vill bli buret

Malva är mitt lilla sjalbarn. Mina tre tidigare har jag burit och kånkat på med de medel som fanns till hands. Armar, ryggsäck, hemknutna varianter med tyg samt den svenska bärsele som de flesta svenska föräldrar kommit i kontakt med, använt några gånger och sen låtit ligga i skåpet för att den inte avlastar speciellt bra. Att bära sitt barn faller sig ju egentligen rätt naturligt. Det första man gör när man tar emot en nyfödd är att lägga det mot sitt bröst, de minsta barnen bär man hjärta-mot-hjärta utan att tänka det speciellt mycket på det. De större vill bli burna då och då, antingen för att vila benen eller för att tanka lite närhet. Av en lyckosam slump kom jag i kontakt med babywearing och kangaroo mothering care lite innan Malva kom till jorden. Så vi har burit henne från början. Som pyttis i trikå- och ringsjal, sen olika ergonomiska bärselar och vävda bärsjalar när hon växte till sig och blev större. Vagnen har vi princip använt som utebädd. Alltid en sele eller sjal med på tur. I bilen eller i väskan. Inte minst under den tid min pappa var sjuk och jag behövde ha henne med lite här och där, inte alltid i så barnvänliga miljöer, eller behövde ha händerna fria. Nu är hon en stor tjej och springer mest omkring för sig själv. Men ibland när hon är trött eller inte orkar gå till dagis kan vi ta henne i selen på ryggen och då kan hon vila benen, tanka närhet och kanske somna en stund om hon behöver. Jag lovar. Det finns inget bättre.
Jag rekommenderar dig som vill veta lite mer om bärandets goda effekter att klicka på länkarna i texten!
KRaMaR FRåN MiG!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *