Vad var det jag sa…

Det är helt utan glädje. Snarare sorg. Vad var det jag sa är frasen som seglar upp i mina tankar. Detta är min barnatro. Nej tack! Nej till kärnkraft. Nej till kärnvapen. Nej till det där vi inte kan styra. Visst vi försöker. Eller vi och vi. Dom försöker. Styra. Ingjuta trygghet. Lämna ut fakta i små lagoma doser för att det inte skall bli för stort. För tungt. För hotfullt. Men likafullt. Förutom jordskalv och tsunami. I dess svallvatten detta fasansfulla scenario där borta i Japan. På andra sidan jordklotet. Jag lider med er.

Läs gärna med om vad som händer i Japan efter jordbävningen på Greenpeace.se

KRaMaR FRåN MiG

2 Comments

  1. Ja Anna du har så rätt …man behöver veta innan i såna här lägen hur det fungerar
    inte vänta som de måste säga för att det inte ska bli panik…så smärtsamt jag vet inte vad man ska göra…så sorligt det känns så nära eftersom man kämpade så för att tala hur det kunde bli där under stoppakärnkraftskampen …

  2. Eller hur! "Ska våra barn och barnbarn, hata oss och förbanna för att vi inte hade vett att besinna oss och stanna" ekar i mitt huvud. Blir matt av män från strålskyddsintstitutet som skall tala till oss så att vi blir lugna och fina. Civilkurage för en sån man i detta läge borde vara att säga att detta är allvarligt, svårt och bör tas på största allvar! Kram Anna

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *