Bitarna börjar falla på plats…

När det händer väldigt mycket. När man sen tittar tillbaka. Kan det hända att man tänker att det var värst vad det gick snabbt. Vad det hände mycket. Tittar tillbaka till i höstas. När jag jobbade på sjukhuset. När det som är min verklighet nu bara var en dröm. En vilja och en önskan. När pappa levde. Och allt var helt annorlunda. Nu är det så här istället. Och det är rätt bra det med. Det är fint. Det är det faktiskt. Och jag är tacksam. Det är jag.

1 Comment

  1. Rubriken drog mig in i ditt inlägg…kanske för att jag själv så förtvivlat längtar efter att bitarna ska falla på plats…snart..vi hoppas eller hur?
    Är så trött själsligt nu att jag snart inte vet vad som är upp eller ner..
    Ha en fin kväll å vad rädd om dig, kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *