Nästa dag

Så vaknar man till nästa dag. Med huvuvärk. Nackvärk. Och en liten skavande känsla i själen. Han fattas mig. Jag gråter lite. Ledsen för hans skull. Han skulle velat mer ändå. Det är jag säker på. Men livet är som det är. Och det går vidare. Så är det. Pappa hjälpte mig att sätta butiken i sjön. Han handledde och vägledde. Styrde upp och kom med goda råd. När han blev sjuk blev jag först så ledsen att jag tänkte släppa detta helt och hållet. Kändes trist att fortsätta själv. Kanske lite svårt också. Osäkert och otryggt. Men det är kanske som Maria säger. Sen blir man tvungen att bli vuxen. Så jag bestämde mig för att fortsätta och försöka lyfta det en nivå istället. Ta större ansvar. Fatta viktiga beslut. Växa och utvecklas. Och han var duktig på att stödja utan att störa. Kanske jag blev lite mer vuxen redan när han levde. Jag tror faktiskt det. Det känns så. Nu får han leva vidare genom oss som är kvar. Det han gett under sin tid i livet omsätts till realiteter här och nu. Det känns gott. Det ska jag spara på. Tack för det, pappa. Och tack för alla tankar och kramar. Det värmer in i själen. Tack!

5 Comments

  1. du verkar ha haft en väldigt fin och omtänksam pappa. skickar stora tröstekramar och hoppas att du orkar vara vuxen, men ändå tillåter dig att vara barn ibland!

  2. Så tråkigt att höra! Du hade tur som hade en far som fanns där för dig. Håll honom i minnet. Kram!

  3. Jag förstår att sorgen är oändlig och det måste den ju vara. Allt blir ett kaos av gråt, fina minnen, glädje över de som fortfarande finns och mitt i det ska man försöka få till vardagen. Jag är säker på att du även i fortsättningen kommer kunna känna hans stöd och hjälp. Bara lyssna inåt när det behövs. Kram!

  4. Din pappa verkar ha varit en riktigt fin pappa, att han fattas dig så är just därför. Jag tänker på dig Anna, jag vet att ni väntade. Kramar!

  5. Vad finns det å säga då någon man älskar dör? Jag vet inte. För alla ord man vill ta till känns futtiga och otillräckliga. För det enda man vill göra är att hämta hem den som dött å föra den tillbaka till jordelivet…men just det går ju inte att göra..
    Hoppas att du finner vägar…å det låter som att din pappa är med dig hela tiden i ditt hjärta..det är ju där han ska bo nu..
    När min mamma dog för länge sedan fann jag tröst i den lilla dikten:
    "Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig."
    Kramar..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *