Månad: februari 2010

Mammagumman pysslar igen

Det har inte funnits varken tid eller ork. Men lite vid sidan om har det pysslats så smått. Efter helgens utflykt kom inspirationen och orken och också tiden. Eller så gav jag mig tid. Och så blev en docka i alla fall färdig. Mycket nöjd är jag med tyget till kläderna som är ekologisk plysch som jag hittade på Syfestivalen. Håret är från höstens festival och faktiskt av silke. Väldigt rufsigt och busigt och ligger inte alls på plats. Men här är hon i alla fall. En lite blyg viol.

En fin dag för en workshopoholiker…

Så har vi varit på Syfestivalen. Och workshopat oss igenom ett antal nya tekniker. Lilla Liv lärde sig virka luftmaskor och har sedan virkat och virkat hela kvällen igenom. Häftigast var annars Färgkraft. Så härligt, gediget, vackert, estetiskt, levande och kärleksfullt. Att få sy sina ullbroscher med knapphålssilke ger mammagummas gamla sömmerskehänder lyckorus. En massa annat knas hittar man också på den där festivalen. Men plockar man russinen ur kakan kommer man hem med mycket vackert pyssel i påsarna. En skön dag…

Bitarna börjar falla på plats…

När det händer väldigt mycket. När man sen tittar tillbaka. Kan det hända att man tänker att det var värst vad det gick snabbt. Vad det hände mycket. Tittar tillbaka till i höstas. När jag jobbade på sjukhuset. När det som är min verklighet nu bara var en dröm. En vilja och en önskan. När pappa levde. Och allt var helt annorlunda. Nu är det så här istället. Och det är rätt bra det med. Det är fint. Det är det faktiskt. Och jag är tacksam. Det är jag.

Ljusare nu…

Det är inte längre mörkt som i en säck. De senaste veckorna har ägnats åt att sörja och förstå och att arbeta. Webshopen har uppdaterats rätt rejält. Har suttit och lagt in bilder och artikelnummer. Ett litet pillerjobb som passar när man mest vill vara still. Shopen är ju så fin nu också så det är ju en glädje att sitta där och pilla. Och så är det ljust sent på eftermiddagarna. Det känns som om man kommit ut ur en säck. Gnider sig lite försiktigt i ögonen och ser sig omkring. Hoppla la. Hela världen fanns visst där utanför. På lördag är det nypremiär för finfin barnteater med kläder av mammagumman själv. Ingen rövare finns i skogen av Astrid Lindgren. Fick fina recensioner vid premiären för cirka ett år sen. Boka biljetter. Gå och se!

Alla hjärtan

Alla hjärtan pickar och slår. En förutsättning för vårt liv. Sen en dag stannar det och då är det slut. Det är rätt obegripligt. Men det är också så tydligt. Så enormt glasklart när det sker. Så många gånger har jag, i mitt tidigare yrke, varit med när det där allra sista lämnar kroppen. När själen vandrar vidare ut och upp och vart då? Det vet jag inte. Men någon annastans är det i alla fall. Och vi som blir kvar får inte följa med. Vi vet inte och vi förstår inte. Vi kan bara bidra med att hjälpa till en bit på traven. Genom att låta det ske. Låta den som ska gå också få göra det. Att få gå i frid. Det är det minsta man kan begära Att få gå i frid. Jag tänker på dig idag lilla pappa. Och andra med som fått gå. Jag hoppas ni fått gå i fred. Vila i frid, pappa. Kärlek till dig och alla andra med.

Stickat pysslat och köpt

Är det något jag verkligen skulle vilja kunna som jag inte redan kan så är det två saker. Sticka och klä mig så där lagom bohemiskt snyggt. Hittade denna underbara butik genom vännen Toril. Och jag blir ju så sugen på att sticka och bära såna vackra plagg som i bilderna ovan. Men tyvärr tyvärr så får jag inte till det med stickor och garn. Helgen som kommer är det syfestival och jag kommer absolut att åka dit. Men jag får nog lov att sticka färdigt halsduken som jag investerade i på förra syfestivalen för att kunna tänka mig att köpa nya garner för nya projekt. Tyvärr. Håller på och stickar om för tredje gången. Denna gång lite mindre entusiastiskt av rätt självklara skäl. Så jag får göra som man gjorde när man var liten och blev tillsagd: köpa med ögonen och inte slänga upp plånkan för första bästa helt ljuvligt mjuka garn i det underbaraste färger. Istället har jag köpt mig en kofta från Yllet på postorder. Och så får det vara. Lördagskramar!

Bättre än bäst

Suttit uppe sent en kväll och tittat TV med äldsta sonen. Diggat lite försiktigt i kapp. Mammas gamla musik. Sonens nya. Rocka rocka i TV-soffa. Sorgligt men sant. Livet är svårt. Svårare ändå för en del. Vackra texter. Tunga trummor. Konstig dans. Och allt som hör livet till…

Söndagsförströelser – ointresseranta fakta om mig!

Slappsöndag. Har varit på bärsjalsträff och träffat andra bärsjalsfrälsta och fikat och provat och knutit och klämt och pratat och haft det allmänt fint. Sen fick jag en utmaning av Daisy som jag genast antar. Sju ointressanta fakta om mig själv. Precis vad jag mäktar med innan det är dags att göra söndagsmiddag…

1. Jag gillade Bay City Rollers när jag var liten. För att jag tyckte dom var söta.

2. Jag har i princip alltid haft halvlångt hår och alltid tänkt att jag borde spara ut det.

3. Jag har bankkort i två olika banker

4. Jag har aldrig skrivit dagbok.

5. När jag var liten ville jag bli barnmorska för jag trodde att det var dom som tog hand om bebisarna (inte mammorna och förlossningen).

6. Jag tyckte Raskens var spännande när det gick på TV första gången

7. Jag har alltid en trave böcker på sängbordet som jag aldrig läser för jag somnar alltid som en stock ändå.

Utmaningen skall skickas vidare till sju andra bloggare. Jag slår till på stort och skickar till Calle, Bella, Sanna, Marcus, Lasse, Alex och Ebba. Tack för mig!

Filed under Okategoriserade

Nåt nytt

Så börjar jag möblera. Det är så likt mig. Så skönt. Skönt att vara sig själv lik. Och skönt att hålla på. Hålla på och fixa och använda hjärnan till att få till det. Till något skönt. Så hittade jag en blogg. Och där hittade jag en bild. Den gjorde mig glad och gav mig lite lust. Och lite inspiraton. Tokig var den. Och lite glad. Kanske.

Ljusskiftningar

När jag vaknade imorse var världen där jag bor förändrad. Ett nytt ljus. Lite pastellfärgat och massa massa massa snö. Jag tänker att det så det är nu. Nu börjar det nya. Tänker på pappa hela tiden. Tänker att jag önskar att han fått uppleva detta pastelliga och njuta av det. Men det var inte så det var. Han kunde inte riktigt njuta. Inte sedan han fick veta att han var sjuk. Kanske inte innan heller. Det kanske inte ingår i mansrollen att njuta. Sitta ner en stund och ta in nuet och njuta det. Nuet just nu kanske inte är så njutbart. Men så ändras ljuset. Jag lyfter blicken. Ser det där pastelliga snötäcket. Tankarna skingras en stund. Nuet kanske inte njuts men känns i alla fall lite lättare att bära.